Det kan jag åtminstone leva med

Äntligen ute och promenerar med bäbisen igen, en lång runda, så det gnisslar i fogarna.

Precis som på den gamla goda tiden.

Hemma bakar maken kakor på löpande band för att "fira" sin sista semesterdag.

Så mycket vi skulle gjort som inte blev.

Nåja. Det blir väl semester nästa år igen. Kanske.

Eller så blir det inte det. Ingen vet.

Jag kan inte föreställa mig mitt liv om ett år. Och jag är så fruktansvärt rädd att det betyder någonting.

Förhoppningsvis bara att jag är en fegis.