En obehaglig sanning

Jag undrar om det är så här svårt för alla. Eller svårt och svårt, men om det är så här ansträngande, om alla har det här motståndet som jag upplever precis hela tiden.

För om de inte har det är det faktiskt inte rättvist.

Hela tiden är det som att gå i vatten upp till knäna, hela tiden är det som att alla andra springer och jag hasar fram med skosnörena ihopknutna.

Det kan helt enkelt inte vara så svårt för alla andra. Som det är för mig.

Och ena halvan av hjärnan tänker att det är bara som jag inbillar mig, det är bara som jag är lat, det är bara som jag är... jag.

Den andra halvan bara sätter sig ner och gråter. För att den vet att det är sant.

Och för att den vet att det finns absolut ingenting man kan göra åt det.