Jag vet inte hur jag ska fixa en 40-timmars arbetsvecka ovanpå allt det som är nu. Jag kommer behöva någon slags dispens från 24-timmar/dygn-regeln eller något. Ett halsband format som ett timglas, kanske.
Jag försöker att inte tänka på det, hur omöjligt det är. Hur omöjligt det kommer att bli.
Omöjligt är mitt middle name.
Även sådant som egentligen inte alls är svårt blir omöjligt i mina händer.
Men ibland funkar det även tvärt om. Och sådant som är omöjligt i och av sig själv blir faktiskt gjort. Av mig.
Inte vet jag om den här hösten är en sådan omöjlighet som blir en möjlighet. Inte törs jag ens hoppas på det.
Jag bara gör det.
Bara blundar och sedan - vips är det jul. Och så är det över.
Och så kommer jag aldrig att behöva gå någon skrivkurs någonsin igen, så länge jag lever.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar