Sol och syrebrist

Fredag igen och den här veckan har också gått jättefort, men jag har skrivit 10 000 ord och känner mig bara glad och förväntansfull istället för den vanliga stressen. Sonen är borta över helgen och maken har almanackan full så jag hoppas på ett par skrivpass till den här veckan, några tusen ord till och kanske kan jag fylla de sista luckorna så att jag kan börja med bearbetningen sedan.

Inte så mycket optimism som mani, upp som en sol ner som en pannkaka är mitt motto och nu skiner solen, banne mig, och det gäller att få så mycket som möjligt gjort innan pannkakan kommer och lägger sig som ett kvävande täcke över alltihop. Skynda skynda!

Det ordnar sig brukar jag aldrig säga, men nu verkar det som att det kanske gör det, och jag ska till Arbetsförmedlingen nästa vecka och det brukar alltid förlama mig med ångest men de skrämmer inte mig den här gången. Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag säger det om och om igen tills jag tror på det.

Jag har allt jag behöver för att lyckas med det jag vill ska ske, jag behöver bara ta det lugnt och låta allt bra hända. Problemet är att jag är så rädd för vad som händer om allting går vägen, att jag håller emot, jag vågar inte öppna dörren för förändringar. Det måste jag jobba med.

Jag kan knappt andas av oro, så kanske är det syrebristen som gör det men jag känner mig lite lycklig idag.

Det är en konstig känsla! Undrar om man kan vänja sig vid sånt.