...98...99...100!!!

Min hundrade post, etthundra dagar sedan jag lämnade Svalöv och skrivarlinjen. Det håller än. Vem hade kunnat tro det!?

Bara några få dagar nu innan jag måste vara färdig, eller åtminstone tillräckligt färdig. Eftersom jag inte har en minut över till något annat än boken just nu ägnade jag precis hela dagen i går åt att städa köket från golv till tak. Eller delvis från golv till tak. Jag städade köket ganska noga, då! Usch. Vi måste nog sluta laga mat, allting blir så fett och äckligt!

Vi kan leva på flingor och take away, det blir precis som i Gilmore Girls! Enda skillnaden är att jag är lyckligt gift. Och att jag har en son istället för en dotter. Och att jag inte kan driva ett framgångsrikt företag, om så mitt liv hängde på det. Och jag bor inte i ett eget hus i en mysig småstad och jag kommer aldrig, aldrig att bli så smal även om jag inte lagar mat igen så länge jag lever. Ok, så några skillnader, då...

Antingen det, eller så får jag skaffa mig en fru som tycker om städning och sånt. Jag har redan maken som skyndar hem för att se fotbollsmatchen på tv och knappt hinner pussa mig på vägen mellan ytterdörren och tv-soffan. En hemmafru till det så hade jag haft ett komplett könsrollsschablon-set.

Nu har jag städat ganska så noggrant, men jag slår vad om att inom en vecka kommer det att vara precis lika skitigt igen. Det är så väldigt Sisyfos att städa, det förblir ju aldrig städat, varför ska jag ägna min icke särskilt dyrbara tid till sånt!?

Ordet så har invaderat mitt manus, liksom uttrycket i alla fall, och jag tror jag blir tvungen att ringa anticimex för att bli av med allihop. Jag stryker och stryker, men det finns ändå miljoner kvar. Kunde varit värre antar jag, mitt talspråk lider av ett allvarligt fall av liksomitos och dessutom en aning typemi.

Torftigt! Nåja, inte så att jag går och väntar på att svenska akademin ska ringa, även om jag stryker alla så. Ett enkelt språk har jag, det har alla deltagare på alla textsamtal varit överens om. Det betyder torftigt, för den icke insatte. Ordet är korta och okomplicerade och hänger ihop i knappt komponerade grammatiska grupper som försöker likna meningar.

Men det liknar meningar. Och när man ser alla meningarna tillsammans liknar de en berättelse. Och den har jag hittat på.

Det är jag lite försiktigt stolt över. Även om akademin inte ringer.

Och kanske, kanske håller mitt liv på att förändras på ett väldigt grundläggande och omfattande sätt. I can't wait! Det här kommer att bli så häftigt!