Busshållplats

Sol/pannkaka/sol/pannkaka/sol/pannkaka...

Man kan få whiplash för mindre. Inte ens så att man kan turas om, en dag upp och nästa dag ner, utan det svänger från minut till minut.

Optimism klär mig inte, jag kan inte gå bekvämt på små rosa moln, domedagsprofetior vill jag spy ur mig som eld och utplåna alla fåniga leenden omkring mig. Vad är det som säger att någonting alls kommer att ordna sig???

Men det är bra idag. Jag har det bra. Sonen har det bra, maken har det bra, jag har det bra. Mätt, varm, utvilad, en nästan färdig bok som ska skrivas ut till en tjock bunt så jag kan börja slita på rödpennan. Lördag, sovmorgon och snart kommer sommaren tillbaka igen.

Varför känns det så hopplöst?

Det känns som om jag bara väntar på att mitt liv ska börja, som om jag sitter på en trist busshållplats utan turlista eller linjekarta och väntar på något som ska ta mig vidare härifrån.

Jag har väntat rätt länge nu. Jag kanske borde börja gå istället?