Svårt att vara ingenting i sig själv, min fasad växlar allt eftersom folk betraktar mig och omställningarna är ibland smärtsamma. Vissa perspektiv tycker jag dessutom mindre om. Arbetslös är inte min egentliga identitet, det är inte mitt äkta jag, jag vill inte bli sedd så, så många negativa klanger i den melodin.
Jag tror att om jag bara vågar så skulle jag bli lyckligare om jag vände Arbetsförmedlingen ryggen, men jag har förpliktelser, ekonomiskt ansvar för fler personer än mig. Ingen lycka kan komma från den platsen. En och en halv timme var jag där i går och det kommer att ta lång tid innan jag slutar darra i mitt inre. Boken måste bli klar, boken måste bli bra, boken måste bli utgiven, och jag måste bli författare. Sen ska jag aldrig gå dit igen.
Även om jag aldrig kommer tjäna mycket pengar måste jag komma bort från dessa myndigheter som inte kan göra någon människa gott. Jag måste bli vuxen och ta ansvar för mitt eget liv, det går inte när man blir behandlad som ett barn.
Men så länge jag måste tigga om pengar är jag som ett barn.
Jag fick ingenting gjort igår, det tog hela dagen att göra mig i ordning, gå till AF, köpa mjölk, åka hem. Tid är verkligen något relativt. Jag slår vad om att folk hann med att utföra storverk på den tiden det tog mig att välja läppstift. Myndigheter fungerar som mitt eget personliga kryptonit, jag tappar all kraft när jag kommer i närheten av dem. Men det är sex veckor innan jag måste gå dit igen och jag måste ta mig ur de här svallvågorna och hitta tillbaka till den jag vill vara.
Det finns ju något som är bra. Jag får inte glömma det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar