1841

Nästan osannolikt skönt när man sätter händerna över tangentbordet och orden bara kommer. En ny person klev in i berättelsen och hon har något att berätta, kanske något som min protagonist kan hjälpa henne med? Det här är så spännande, jag vågar inte tro att det är sant, håller nästan igen för jag tror att något kommer att brista men igår skrev jag ettusenåttahundrafyrtioen helt nya ord till min bok och det är nästan ett dagsverke och det var så länge sedan, jag trodde att jag hade glömt hur man gjorde.

Jag älskar att skriva när det är så här.

Dessutom livstecken från den förlorade brodern + jag gjorde äntligen ett ryck och svarade på ett par mail som legat och skavt i inkorgen alltför länge. Skönt att rensa upp på dåligt samvete-listan, det känns lite lättare efteråt.

Konstig dröm i natt, kändes profetisk, så nu väntar jag på goda nyheter från någon i min omgivning. (Goda nyheter för dem, inte för mig, men det är ok, det blir nog min tur någon gång.)

Vad är det här? Optimism!?