På knäna

Jag känner mig så otillräcklig. Flera gånger om dagen bara tappar jag andan över allt jag inte kan, inte orkar med, inte klarar av. Bara sjunker ner på sängen och kippar efter andan, kramar kudden hårt, ensam i ett mörkt rum.

Det hjälper inte ett dugg.

Depressionen är här, det är ett faktum och jag vet inte hur jag ska skaka av mig den. Jag vet bara att jag måste sluta tänka att jag inte orkar mer för det verkar provocera universumet omkring mig på något vis. Varje gång jag tänker att nu måste det vända, nu måste eländet få ett slut så kommer en smäll till, och en till och en till.

Jag måste tänka att det kommer ordna sig, att jag klarar det. Ta ett djupt andetag och fortsätta försöka.

Hålla mig på fötterna känns ouppnåeligt. Men jag måste försöka. Sikta mot stjärnorna för att nå trätopparna, typ.

Februari är snart slut. Sedan kommer mars och april och sedan våren och ljuset och solen och värmen och sedan sommaren och allt känns mycket bättre med ett glas vatten med klirrande isbitar inom räckhåll, halvliggande ute i en av våra enormt sköna fåtöljer på vår inglasade balkong där det blir tropiskt varmt när solen ligger på.

Det är egentligen obegripligt att depressionen kommer nu. Det finns ju saker att glädjas över nu. Jag önskar att jag vågade bli glad. Men när universum är på det här humöret kan det vara farligt att vara glad. Jag vill inte dra på mig mer elände.

Jag måste bara bita ihop. Fortsätta gå. Fortsätta framåt, så gott det går. Fortsätta försöka. Det måste få vara ok att inte allt blir gjort, att inte allt blir perfekt. Det jag trots allt gör måste duga.

Jag måste duga.

Bättre att gå på knäna än att stå still.

Fast det gör ont.