Can I boogie? Yes, I can. Yes, I can. Yes, I can.

Alltid när jag är sjuk tror jag att det ska vara så alltid. Det blir alltid en överraskning när det släpper och det plötsligt går att göra saker, röra sig, skratta igen.

Men en glad överraskning.

Igår körde jag bil för första gången på ganska länge, ensam i bilen för första gången på jättelänge. Jag hade glömt hur kul det var. På med Bette Midlers Live At Last på bilstereon, upp med volymen och gasen i botten. Jag älskar hennes Divine Miss M-persona. "Can I boogie? What kind of asshole question is that?" "Shut your hole, honey! Mine's making money!" "Fuck 'em if they can't take a joke!"

Osv.

Precis vad jag behövde.

Maken kräks och hostar om vartannat och jag försöker hålla mig långt borta, men det är svårt i en lägenhet. Jag önskar mig en heltäckande dräkt med luftfilter à la Outbreak. Alternativt ett hus på 300 kvm. Med en egen flygel för smittbärare.

Jag kan ju inte bli sjuk igen, nu med en gång. Vinterkräksjuka och förkylningar; håll er borta från mig! Jag har haft mina sjukdagar redan. I morgon ska det gås till jobbet. Pengar ska tjänas.

Här ska varas vuxen. Mogen. Ansvarsfull.

Jag undrar om jag någonsin blir så vuxen att jag kan vara mogen och ansvarsfull utan en kniv mot strupen? Inte så troligt kanske. Har det inte kommit än, så är väl chanserna små.

Direkt från ung till gammal, utan att passera vuxen.

Undrar om jag missat något.

Bortsett från tusentals liter kaffe.