Oförberedd

Jag vill bara sova eller i alla fall ligga nerbäddad med en god bok eller i alla fall en tjock bok och inte göra någonting. Och så går dagarna.

Jag måste bättra mig. Jag måste bli bättre. Jag måste.

Det här duger inte.

Nästan två hela veckor utan arbete nu och det blir inga pengar av det inte och inte skriver jag på min bok inte och inte söker jag något annat jobb inte och inte ens disken tar jag hand om.

Jag duger inte.

Jag behöver diska och skriva och storstäda och börja rensa ut och sedan packa ihop alla saker och planera för den stora icke-flytten och allmänt röja upp i hemmet och hjärnan och tillvaron när jag nu har hela dagarna för mig själv att disponera som jag vill.

Jag behöver hitta något slags fotfäste.

Det här livet är nog lite för svårt för mig. Kanske var det någonstans i början en meny som på playstation där man kunde välja svårighetsgrad och jag måste ha tryckt fel, easy skulle det vara, inte advanced, dumt av mig men jag var kanske inte ens född när det valet gjordes. Vad visste väl jag om vad det skulle innebära?

Och playstation var inte ens uppfunnet.

När jag var liten fanns inte playstation. Inte internet eller mobiltelefoner. Inte bloggar eller mmorpg eller wap eller mp3.

Jag lekte faktiskt med kottar.

När jag var liten var jag ett barn. På vilket sätt har det förberett mig för vuxenlivet, arbetslivet, vattenskador, privatekonomi, klimatförändringar, äktenskap, tonårsbarn?

Af säger att de kan bara hjälpa mig om jag säger vad jag vill, vad jag klarar av.

Jag vill gå och lägga mig med en god bok. Och inte gå upp förrän jag känner att jag kan. Jag klarar av att stanna i sängen och läsa tjocka böcker.

Något säger mig att det inte är det de är ute efter.