Vegetativt tillstånd

När telefonen ringer tio i fyra på morgonen vaknar man på riktigt. (Gammalt djungelordspråk.)

Idag är det tillbaks till jobbet igen. Det känns inte så farligt, men jag är spänd på hur det känns när jag har stått vid maskinen ett tag. Kanske finns det något manuellt arbete, det brukar finnas med jämna mellanrum och det var länge sedan sist. Det var väl i förra veckan, antar jag.

Nåja. Jag ska försöka ta det lite försiktigt, inte överanstränga något. Jag är inte 100 %, de vet det, det är ok att inte jobba i överljudsfart då. Det måste det vara.

I går tog jag mod till mig och printade ut mitt romanmanus. Jag har inte läst det ännu, det får bli någon annan gång, när jag har samlat mod och ork. Men det ligger där på skrivbordet i en stor, tjock bunt och bara finns.

Jag oroar mig på allvar över hur dåligt det kan vara. Om det är riktigt illa kommer jag inte att skicka det till något mer förlag. Jag är rädd att det kanske kommer att bli så.

Jag vet ju att det till ytan ser ut som en bok. Det har karaktärer, en handling, utveckling, lite dramatiska kurvor hit och dit. Det har en början, en mitt och ett slut.

Men det räcker ju inte. En bok behöver något mer. En gnutta magi som gör att alltihop kommer till liv. Skillnaden mellan mitt manus och en riktig bok kanske är den mellan en trädocka och en riktig pojke. Det är lite likt men det är inte alls samma sak.

Kanske skriver jag någon gång någon mer bok, kanske blir den i så fall bättre, men annars tror jag att drömmen om författarskapet är ganska död nu.

Död eller i koma.