Jag sköt på det in i det sista men det gick ju inte att undvika i alla evighet. Manuset hade väntat länge nog nu. En 35-40 sidor hann jag nog med innan jag la det ifrån mig. Hela upplägget, presentationen av huvudpersonen, miljön, förutsättningarna och en antydan om vad som händer sedan.
Men usch. Ojämnt. Konstig kronologi. Ologiska hopp. Ett språk som pendlar mellan simpelt och pretentiöst. Dialoger som inte är av denna värld, så uppstyltade och onaturliga så det var outhärdligt. Och själva storyn, ganska så krystad. Det måste vara så här, hon måste vara så här, han måste vara så här. Allt måste vara misär, annars har jag ju ingen berättelse.
Lite distans behövde jag väl, för att se det.
Nu har jag sett det.
Vad gör jag nu då?
Jag måste läsa alltihop. Sedan ska jag packa in det i något hållbart med ogenomträngliga lager med tejp och lägga det längst in i garderoben. Får ej öppnas förrän efter jordens undergång, typ.
Det här blev väl min änglabok, antar jag. Jag bar den ända fram, två och ett halvt års värkarbete, men den fick aldrig något liv.
Jag berättade för maken hur dålig jag tyckte den var. Han sa:"Lärde du dig något av att skriva den då?"
Jag vet inte. Det återstår att se.
Jag hoppas att det enda lärdomen inte är att jag inte kan skriva böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar