Jag överlevde den här veckan också. Där ser man. Nu blir det nog inga fler hela arbetsveckor på ett tag, det lugnar ner sig på jobbet, och jag är inte ledsen över de pengar jag inte kommer att tjäna, jag är faktiskt inte det.
Det är inte min rygg heller. När man knappt kan stå upp för att ryggmusklerna värker, och man trots det måste stå upp timme efter timme då känns pengar så fruktansvärt oviktiga.
Nu ska jag bara njuta av vilan och lugnet och att min man har hämtat sig efter vinterkräksjukan. Inte den mest romantiska av åkommor.
I veckan som gått har jag funderat mycket över vänner. Avsaknaden av vänner, snarare kanske. Hur man gör, var de finns, vad det säger om någon som mig att jag inte har några.
Jag insåg en dag att alla människor bara på något vis stod ut med mig utav medlidande, för att de tyckte att jag var så patetisk, eller för att de inte ville vara elaka. Men att de egentligen inte ville ha mig i rummet. Att jag inte tillförde något. Bara tog.
Så jag backade. Jag slutade ringa, maila, stämma träff.
Men jag hoppades ju att jag någon dag skulle träffa någon som skulle vilja vara vän med mig. Någon som skulle kunna få ut något av att vara tillsammans med mig.
Det får nog förbli en förhoppning ett tag. Det är inte mycket ork kvar i kroppen efter allt som hänt de senaste månaderna och jag tror att man måste ha det för att närma sig nya människor.
Men en dag. Då vill jag ha en vän. Eller flera.
Jag skulle kunna baka kakor till dem. Chokladsnitt. Det är det enda jag är bra på.
Men det är väl inte så illa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar