Vackert land

Vi såg München i går kväll, bra film, Spielberg är bra modig. Tidigare i veckan har vi sett Walk the line, Brokeback mountain och Syriana, bara Oscarsfilmer den här veckan, nothing but the best. Walk the line var bäst. Brokeback mountain sämst, Syriana konstigast. München var till min förvåning en helt vanlig thriller, om man hade lust att se den på det sättet. Jag menar om man inte var så insatt i politiken kunde man ändå se filmen och tycka att den var cool. En del väldigt roliga repliker. Allting Geoffrey Rush sa t ex. Där är ju en väldigt begåvad man. Shine är en fantastiskt bra film. The life and death of Peter Sellers också. Film är kul.

Böcker är också kul, men kanske inte så mycket just nu. Jag läste ut Karin Alvtegens Skam på vår lilla semester, det gick ju fort och gjorde inget bestående intryck. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte gav den mer tid, men det kändes inte som om den begärde det. Jag kände ingenting för dessa karaktärer, ingen av dem. Jaha, så hennes bror dog, där ser man. Och hennes bäbis ramlade ner för trappan och dog, jaha, det måste väl ha varit lite jobbigt... På den nivån var det och jag undrar varför. Hon är ju en begåvad kvinna. Jag gillade Saknad, även om den tvingade mig att ändra inrikting på min egen bok lite grann. Och Svek hade en del intressanta knep som jag tyckte var roligt att se, att samma kapitel med samma tankar återkom på olika platser i boken, att de olika personerna tänkte samma saker tyckte jag var häftigt. Inte särskilt bra att inte ge de olika karaktärerna mer av en egen röst, men kul att hon vågade.

Min egen bok har legat i träda hela veckan. Först var vi bortresta och i går var det så mycket att göra här hemma med tvätt och packa upp och så. På måndag kommer makens syster med ett par ungar så en hel del tid fram till dess kommer att gå åt till städning och handling och komma i ordning. Det är lite pirrigt, vi har aldrig träffats förut. Det är mycket pirrigt. Jag hoppas maken tar sin värdroll på allvar och ger mig lite tid för mig själv. Jag klättrar lite på vägarna efter att ha suttit i bilen med honom i tre dagar. Gotta have some space, man, som lejonet säger. Nick Park. Där är en begåvad man!

Jag är fortfarande trött och matt av alla intryck, det var lite mycket på så få dagar. Det finns en risk, med bilsemester, att man bara stannar i bilen och ser allting genom vindrutan. Det blir litegrann som att se på tv. Ingen riktig kontakt med det man ser. Ingen hands on upplevelse. Jag behöver jobba med mina omvärldskontakter, behöver bli mer aktiv och interagerande. Men jag är ju så bra på att titta på tv. Och det är svalt och skönt i bilen. Fast jag får lunginflammation av AC:n.

Det finns en risk att man kommer hem efter att ha sett en massa och ändå inte har något med sig, på riktigt. Jag skulle ha köpt souvenirer, skickat vykort, vad som helst. Jag har inte ens tagit några bilder. Jag är världens sämsta fotograf, men nu för tiden kan man ju fixa en hel del misstag i datorn efteråt. Jag är bara inte van vid att ha en kamera så jag glömmer att ta kort. Och nu sitter jag här och önskar att jag hade en Johnny Mnemonic-scartkontakt bakom örat så jag kunde kopiera och printa ut lite av det som jag har i skallen just nu. Vackert land, vackert land, vackert land vi bor i som Bo Kasper säger. Så vad gör jag här?