Airbrush och wienerbröd

Min femtionde post, femtio dagar av mitt nya liv har gått. Det låter mycket.

Det jobbiga humöret i går gjorde att jag desperat hoppade på makens förslag att vi skulle åka till Arken, trots att halva dagen hade gått. Jag hoppades väl att jag skulle kunna åka ifrån det dåliga humöret. Det var en utställning med aborigin-konst ur någons privata samling som jag ville se. Jag har sett ett par sådana utställningar innan, en på Louisiana, en i Trelleborg, men den här var förvånansvärt avslagen. Jag hade i och för sig glömt alla legender bakom och hur man tolkade alla symbolerna, men jag har inget minne av att allting var så himla brunt på de föregående utställningarna.

Behållningen av resan hittade jag inne på en annan utställning, Målarhjärna - ungt danskt måleri. Allan Otte hade med 4 tavlor där och jag måste säga att jag önskade att jag hade en fet hästhandlarpluska att dänga i bordet för ett sådant habegär kom över mig som jag inte upplevt på mycket länge. Han blandade skärpa och suddighet på ett sätt jag aldrig sett förut (han använder bla a airbrush när han målar) och han hade helt skumma motiv som en trasig traktor eller en bondgård i förfall med bombexplosioner på åkern i bakgrunden, men jag kunde inte sluta titta på dem. Han är född 1978. Han är född 1978 och Arken har redan köpt två av hans tavlor till sin egen samling. Avundsjuk? Vem? Jag? Nej. Jag är inte avundsjuk. Jag är bitter.

Inget skrivet igår, men maken hittade en cykeltröja i Elfsborgs färger, en sådan som de har i Tour de France med fickor på ryggen till vattenflaskorna, och så var dagen räddad, (trots den griniga frugan). En halvårsförbrukning av Jensens favoritsås med hem, varsitt wienerbröd, ok, det var kvavt och jag var tjurig men, vadå? Jensens och wienerbröd. Jag menar, Jensens och wienerbröd. (Varför gör det mig inte lycklig? Vad är det för fel på mig?)