Sommaren har släppt taget, ingen vet vad det blir för väder så vi stannar hemma i helgen. Bra, för då kan jag kanske jobba lite på den eländiga boken. Kanske en kort text till Ballograf också, om jag kommer på nåt. Jag hade en tanke precis när jag vaknade i morse, men jag vet inte om det blir något. Allting verkar så bra i det där ögonblicket mellan sömn och vaken.
Jag är på ett konstigt, bortkopplat humör, ingenting berör mig eller också vill jag bara inte känna efter. Jag orkar inte grubbla över framtiden hela dagarna, vad spelar det för roll, jag har ändå inget att säga till om. Jag har ingen som helst aning om hur mitt liv ser ut om ett halvår eller ett år. En månad till så här, kanske, sedan blir det något annat. Och vad jag vill verkar inte spela någon som helst roll. Har jag rätt eller fel? Ska jag önska mig saker, ska jag vilja saker, eller bara släppa taget och se vart strömmarna för mig?
Skillnaden mot hur det var innan skrivarlinjen är att jag inte är rädd nu. Jag vet inte vad det beror på, jag är precis lika sårbar som då, kanske mer. Men inte rädd. Det att jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna göra är förstås en förklaring. Om jag kunde göra det, vad kan jag då göra mer? Att det finns möjligheter är en viktig skillnad. Det finns dörrar som är öppna. Det finns vägar som leder härifrån. Jag ser dem inte just nu, men de finns. Men jag kan vänta här, så länge. Jag är inte rädd nu. Jag kan vänta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar