Andrum

Hemma igen, sover dåligt i min egen säng, för varmt inomhus och börjar natten med en hemskt realistisk mardröm om att jag håller på att kvävas. Vaknar och kippar efter andan ungefär en timme efter jag har somnat och det tar lång tid innan jag somnar om. Sedan drömmer jag alla bilolyckor vi har missat under tre dagar på diverse vägar kors och tvärs i landet. Slängande husvagnar, långtradare med punkteringar, älgar, rasande viadukter, fulla, hjärtinfarktande, cd-bytande förare i alla mötande bilar som kommer över på min sida av vägen och mosar oss. Jag trodde inte vi skulle komma hem i ett stycke, det dåliga samvetet över att ha lämnat sonen ensam, antar jag.

I Borås i går morse besökte vi svärföräldrarnas grav, så vackert belägen att man bara vill lägga sig ner i slänten och vila i frid, och efteråt föreslog maken att vi skulle vända norrut istället för att åka hem, åka till Oslo och besöka min mors grav. Jag tackade nej, jag känner mig inte välkommen där längre, och jag tänker inte komma krypande och be och få besöka min egen mors grav. Jag funderar över var jag nu ska bege mig för att sörja henne, var är hennes plats, men kan inte komma på någon. Alla platser vi bott på är inte hennes längre, inte mina, ingen av dem känns som hemma, gjorde det inte ens när vi bodde där. Försöker komma på var hon var lycklig någonstans. Kreta står överst på listan. Hon var lycklig på Kreta. Måste jag bege mig dit för att sörja henne? Hon var ju så lycklig där delvis för att jag inte var där, för att hon inte var mamma där. Sörjer jag henne bäst genom att låta henne vara i fred, så som hon hade velat leva?

Och var är min plats? Vad ska jag vila? Var ska sonen sörja mig?