I går såg jag för första gångerna platserna jag skrivit om, platserna jag har skrivit, punkt. När jag kliver ur bilen i Klintemåla hamn och ser öarna, träden, vattnet, båtarna, människorna var min första tanke: Det här har jag skrvit, det här har jag hittat på. Och gubbarna på bryggan och barnen med flytvästar på i gästhamnen hade ingen aning om att de befann sig mitt i en text som jag skrivit och jag vågade inte berätta det för dem.
Misterhults skärgård är allt som jag påstått att det är och mer därtill. Oskarshamn likaså, ännu vackrare än jag föreställt mig, så backigt och så vackra trähus med utsikt över havet och helt lugnt trots att det är mitt i semestern. Nina och barnen kommer att få det bra där. Det känns jätteskönt.
Västervik var väl en ok upplevelse. Jag hade inga speciella förväntningar. Lite mer folk än i O-hamn, men vi var överens om att om staden hade legat på västkusten hade man inte kunnat röra sig i stan så lätt som vi gjorde.
Västkusten, ja. Maken saknar riktigt salt vatten och klippor så vi lämnar östkusten och korsar landet. Mycket skog längs vägen. (Duh!) Vi kom till Borås precis i tid för att maken skulle kunna gå på Borås Arena och se Elfsborg spela mot Hammarby. Vilket sammanträffande!
Jag följer honom vart han vill (men stannar på campingen under själva matchen. Det är nära arenan, jag kan höra speakerrösten, heja-ramsorna och jublen när det blir mål. ( Tre stora jubel blev det, 3-0, stort leende och ont i halsen när han kom tillbaks till tältet i skymningen.)) men norra Kalmar län har gjort ett intryck på mig under det knappa dygn jag vistades där. Så vackert, så fridfullt, så lugnt och tryggt.
Någon gång i mitt liv vill jag bo på en plats som är vacker, fridfull, lugn och trygg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar