Grå

Brideshead Revisited är slut, till sist, ett konstigt slut där fokus helt hade flyttats från där det låg i de första avsnitten. Vacker och imponerande produktion men man kände sig lite snuvad när de sista eftertexterna började rulla, så många frågor som man inte fick svar på.

Montecore är också slut. Lite som Ett öga rött var det en kul idé och det är roligt att se när folk vågar skapa sina egna former, men också här var slutet lite av en besvikelse. När sonen kommer in på scenen är det som om berättandet börjar ske lite med ena handen, som om betraktaren inte vågar se rakt på skeendet utan bara kika lite i ögonvrån. Svårt när man är nära jaget, antar jag, man kommer för nära kanten.

Nu har jag fallit in i ännu en Anna Gavalda-bok, hennes debutroman, Jag älskade honom. Och jag hoppas verkligen att hon sitter och skriver någonstans just nu, för när jag är klar med den här boken har jag läst hela hennes produktion pch då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är bara så bra. Kanske är det detta som till sist får mig att lära mig franska ordentligt, så jag kan få läsa dem på originalspråket.

Själv skrev jag bara mina vanliga två timmar igår. (Men det är i och för sig ingen som sitter och väntar på min bok...) Det har blivit något slagt minimum. Jag får inte sluta innan dess. Det känns så otillräckligt, men det är bättre än inget.

På eftermiddagen hojade jag ut till Hornbach och köpte lite färg. I går kväll målade jag sedan om de gamla cd-hyllorna som står tomma sedan vi hittade en annan ordning för cd-skivorna på IKEA häromdan. Det blev riktigt bra. Jämnt och fint med min nya lilla roller, och mer färg på hyllorna än på mig (marginellt, men ändå). Ett lager till ska de ha nu på morgonen, och så kan dvd-skivorna flytta in i nya lokaler till kvällen. Och så får alla böcker äntligen plats i bokhyllorna, utan att behöva stå på dubbla rader. Ah, I love it when a plan comes together! som Hannibal i The A-team brukade säga, och så nöjt puffa på sin feta cigarr. Ibland önskar jag att jag vore en gubbe, bara för cigarrernas och pipornas skull. Men det var ett sidospår...

Man rökte också mycket på 20- och 30-talet som den enaste tidens tv-tittande (Brideshead, Jeeves &Wooster) har påminnt mig om. Det har varit ett fruktansvärt bolmande. När jag såg om Matador härom året triggade det ett återfall, men nu verkar jag ha klarat mig.

Dessutom hade man ett väldigt roligt sätt att uttrycka sig. Hädanefter när jag blir riktigt arg på maken ska jag bara lugnt konstatera "I think you are being perfectly beastly." Det är vad kvinnorna i dessa serier har slängt ur sig i stridens hetta och det tycks få männen hemskt ångerfulla. Lägre trösklar förr i tiden antar jag, men det är värt ett försök. Om bara serierna hade gått på tv så hade man kunnat introducera lite Wodehouse-fraser i sin vardag. Men när ingen annan har sett serierna på år och dag är det ingen som skulle förstå vad man menar när man kallar folk för "old fruit" och dylikt.

Nå väl, pip pip for now, i alla fall...