Vilken vidrig dröm jag till sist lyckades slita mig upp ur! Ibland skrämmer jag mig själv. Nu vill jag aldrig sova mer. Inte på ett tag i alla fall. Var fan får jag allt ifrån!? Inte sova mer, inte sova mer, inte sömnig mer, jo det är jag visst! Tur då att Internet alltid finns, att det alltid finns mail man måste kolla, bloggar man måste läsa, nyheter man bara måste hålla reda på. Ja, jag vet att klockan är nästan 9 men det märks inte här hemma, endast jag är vaken, inte ens en tomte att hålla mig sällskap. Mitt undermedvetna är ett ruttet träsk som jag behöver distansera mig själv ifrån ibland.
Tiden går, inte så mycket blir skrivet, en massa saker som behöver göras i hemmet hela tiden, alltid en tvätt till, alltid något som behöver handlas. Besök av makens släktingar måndag till söndag, jag vet inte vad som förväntas av mig och stressar ihjäl mig som vanligt. Jag vill bara få lite tid för mig själv nu, knappt en egen timme sedan sommarlovet började och det känns, nerverna är nötta ner till luggen. Ett skrivpass på hela veckan, under en av makens cykelturer i förrgår, mycket gjort tyckte jag men det är en droppe i havet om man ser på hela manuset.
Jag kommer inte att hinna. Eller, jag vet inte. Det känns jobbigt just nu, men om två veckor börjar maken jobba igen, och ungarna börjar snart skolan och jag hinner förhoppningsvis få några dagar för mig själv innan Af säger "Hoppa!" då jag kan samla krafter till att göra ett ryck. För det behöver jag nu, ett rejält ryck, ett stort kliv framåt, ett framsteg som känns och syns så att jag kan hålla humöret uppe även vidriga, soliga, lediga sommarmorgnar när jag är rädd för min hjärna och det som bor därinne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar