Kärlek, faktiskt

Total magkrasch, matförgiftning eller dödlig sjukdom, vem vet och vem bryr sig, bara att flytta in på toa och vänta på döden. Så ont, så jobbigt, så fullständigt meningslöst om jag inte går ner åtminstone fem kilo.

Men nu har jag ju ingen våg så det får vi aldrig veta.

Pytondag i alla fall och stackars bäbissonen får komma och få mat men sedan genast gå till pappa igen och han ser så ledsen ut när han slits från mitt bröst. Pappa bär och bär fram och tillbaka och varje gång de kommer in i vardagsrummet och sonen kan se mig där jag ligger nerbäddad i soffan intensifieras gråten och det gör ont på flera sätt än annars.

Sent på kvällen har det lugnat sig något och jag kan sitta upp, men förblir nerbäddad framför tv:n. Nu känns det lite bättre, förmodligen bara för att magen är tom, men ändå, och jag får äntligen hålla min bäbis tills han har ätit färdigt och somnat och det känns också bra och efter att ha blippat runt bland alla kanaler landar jag på dansk tv där de visar Love, Actually och den tycker jag inte ett dugg om men det är det bästa som bjuds en söndagskväll så vi stannar där och sonen ger plötsligt kluckande ljud ifrån sig och när jag ser ner på honom så skrattar han i sömnen, skrattar med hela ansiktet, och jag vet inte vad han kan drömma om men det känns så skönt att han får vara lite glad till sist efter en så genomdjävlig dag och det känns skit i kroppen men skönt i själen och jag tänker att det är ju inte bara moderinstinkter det här, det är kärlek. Faktiskt.