Ständigt denna glömska

Fortfarande mycket taggar men ett par timmar för mig själv på stan och sedan känner jag mig lite mer som mig själv igen.

Det är ju bara det som behövs. Jag vet ju det.

Men jag glömmer.

Jag får en bild i huvudet av en kvinna, 50+ kanske. Dyra märkeskläder men hon kliver på din stadsbuss någon gång kring tiotiden på förmiddagen och betalar med en skrynklig tjuga. En tung doft av parfym omger henne, något opiumaktigt. Hon ser ut som någon som är van att bli åtlydd, respekterad, men hon trampar dig på foten kanske, eller remmen på hennes handväska hakar i ditt armstöd eller något och hon vänder sig mot dig och ber om ursäkt och en skarp doft av alkohol tränger genom parfymmolnet och hennes ursäktande ord sluddras fram och du inser att hon är berusad.

Vem är hon? Varför dricker hon starksprit före förmiddagskaffet? Vart är hon på väg?

Jag borde skriva om henne.

Jag borde skriva, punkt.

Jag borde.

Men jag glömmer.