Bäbisen vill inte sova utan kram så jag tillbringar dagen först med att bära honom runt runt i sjalen till han somnar och sedan sitter jag med honom i famnen framför datorn och bara gungar lite lätt så att han ska få sova ett par timmar i alla fall.
Fem timmar om dagen. Yeah, right.
I morse var vi borta på BVC och kollade 3-månadersvikten. Den var god och jag verkar inte direkt varken mata ihjäl honom eller svälta honom. Bra så.
Annars kan man ju frestas att tro att om han blev ordentligt mätt skulle han kunna sova mer än två timmar i stöten. Men vad vet jag? Så länge han är snäll och glad och följer sin kurva ska jag fortsätta med amningen.
Hur ont det än gör.
Och det gör ont. På så många ställen. På så många olika sätt. Men trots att jag är så sliten i kroppen är det nog själen som ömmar mest.
Jag är inte den jag vill vara.
Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bli det.
Dagens hoppingivande:
Känslan jag får när jag lyssnar på Damien Rice "0".
Den skulle kunna förväxlas med inspiration.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar