Aftonsorg

Stämningen blir spänd om kvällarna när maken jobbat länge. Ju längre han varit borta, desto mer behöver vi alla tre att bäbisen är med honom ett tag. Men om han kommer hem halv sju tar det inte många minuter innan bäbisen är så trött att han bara vill bli buren. Av mig. Som redan har burit halva natten och hela dagen och inte har några diskar kvar mellan ryggkotorna känns det som.

Det är svårt att förklara för en 2 1/2 månad gammal bäbis att om han vill bli buren så får han bli det av den förälder som orkar det.

Han gallskriker och gråter på riktigt så att tårarna rinner nedför kinderna som på en hötorgstavleunge och vi ger upp flera gånger och jag tar över fast jag inte orkar, försöker sitta med honom, försöker amma, försöker leka, prata, sjunga men han vill bara bli buren. Pappa bär med sorgsen blick medan bäbisen gråter så han blir alldeles svettig.

Till sist blir det tyst, och det är väl en lättnad, pappa andas i alla fall ut och kramar bäbisen lite extra innan han somnar på hans axel. Men jag undrar vad det är som gör att han slutar gråta.

Om det är för att han inte är ledsen mer. För att han kommit ihåg vem den här mannen är och att han tycker om att bli buren av honom.

Eller om det är för att han bara gett upp. Han vill till mamma men mamma vill inte ha honom.

Det svider.

Jag vill inte att han någonsin ska behöva vara ledsen. Jag vill inte att han någonsin ska behöva ge upp om det är något han verkligen vill.

Mitt namn är Sandra och jag är en curlingmorsa.

So, sue me.