Undertryckt vrede

Vi har knappt sovit ett dugg och allt är svårt och blir fel och jobbigt, men det blir konstigt nog lugnare när maken går till jobbet och hela dagen är också sömnlös och gnällig men jag tycker inte det är jobbigt, jag bara fasar för hur det ska bli när de andra kommer hem.

När bäbisen somnar en stund ligger jag vaken och bara tjurar. Jag är trött, visst är jag det, men mest av allt är jag nog arg. Så arg och irriterad och fruktansvärt spänd att jag bara vill skrika rakt ut.

Arg på maken för att han inte ser/förstår hur dåligt jag mår/har mått.

Arg på sonen för att han inte tar ansvar och initiativ i sitt skolarbete.

Arg på bonusen för att han inte flyttar hemifrån.

Arg på kattKRÄKET för att hon förstör alla möbler, gardiner, tapeter, krukväxter, kläder och annat som jag är rädd om.

Arg på svenska spel som drar fel lotto-siffror.

Arg på vagnen som knirrar.

Arg på tv:n som piper.

Arg på miljön för att jag måste hålla på och diska mina sopor och ha köket fullt av skräp hela tiden.

Men mest av allt:

ARG på mig själv för att jag inte är bättre än så här, inte är mognare, starkare, snällare, inte kan hantera det delade föräldraskapet, inte kan klara av något som naturligt som en graviditet, inte kan tjäna pengar som en vuxen människa, inte kan fostra ansvarstagande barn, inte kan natta en bäbis så att han sover mer än tjugo minuter...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!

Så.

Nu känns det lite bättre.

Lite hallonsoda att skölja ner det med, så borde jag kunna sova sedan.


p.s.

En intressant freudiansk detalj: varje gång jag skriver ordet skriva blir det skrika, och varje gång jag ska skriva ordet skrika blir det skriva.

d.s.