Det är konstigt, men det är svårare att få tio minuter ensam vid datorn att skriva de här få raderna när maken är hemma än när jag är ensam. I själva verket skriver jag inte det här förrän i morgon. Varannan eller var tredje dag skriver jag mina dagliga inlägg, två eller tre åt gången.
Det är inte så här det ska vara, men det som är viktigt för mig är så oviktigt för alla andra.
Det är väl kanske bara att vänja sig vid det.
Ständigt dessa kommunikationssvårigheter, ständigt denna spänning, ständigt dessa äggskal överallt på golven här hemma och jag är trött på det nu men jag orkar inte fixa allting åt alla hela tiden.
Jag hoppas att det håller till dess jag orkar reparera.
Tills vidare håller jag min mun, håller jag mig undan, håller jag mig sysselsatt med allt som jag egentligen inte orkar göra bara för att han inte ska tycka att jag är lat.
Konsten är att hålla tillräckligt hårt men inte för hårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar