Och sedan måste jag komma ihåg hur det känns

När juldagsmorgon glimmar försöker jag släppa allting som gått fel och bara känna det som gått bra.

Det går så där.

Bara det att jag vaknar klockan fyra är ju inte precis något att hänga i julgranen, som i och för sig kunde behöva något litet extra.

Men så fick jag ju tid att blogga i lugn och ro, säger Pollyannan i mig men det har hon bara delvis rätt i för hur bra blir egentligen ett blogginlägg som man skrivit när endast tidningsbud är vakna.

På en dag när inga tidningsbud är vakna så tidigt, dessutom.

Men nu är juleländet över, och även om det inte blev några strumpor, inte blev något pepparkaksbak, även om jag misslyckades med chokladmorsellerna och med allt annat jag försökte mig på så är det bra nu.

Nu har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg det.

Jag mår inte illa längre. Just nu har jag inte heller särskilt ont. Det har varit alltför mycket sådant det här året.

Just nu är sönerna nöjda och maken inte särskilt arg på mig.

Just nu, just här, har jag det bra.

Jag måste bara komma ihåg att känna det.