Koka morfars farmors chokladmorseller ska jag också hinna med

Så var det äntligen färdigklappat. Ja, jag vet att jag har sagt det förut, men nu är det verkligen så. Om inte annat så för att jag har belagt mig själv med utegångsförbud till på måndag. Inte ens jag kan trolla fram några julklappar ur vrårna här hemma.

Nu är det bara städningen kvar. Att man gör ett ryck och röjer ut de sista av förra årets granbarr innan vi tar in årets gran är väl det minsta man kan begära. Och dammråttorna som nafsar katten i hasorna kan jag också tänka mig att slippa se dansa kring granen vid julklappsutdelningen. Så det blir ett par dagsverken med mopp och trasor.

Och ett par dagsverken i morgon också.

Många dammråttor är det.

Tur att man har en god make som tycker om att laga mat och glatt fixar allting med den stora julmiddagen. När jag har städat i två dagar behöver jag i alla fall inte ställa mig vid spisen.

Han är verkligen tålamodet själv när jag får härdsmälta efter härdsmälta. Jag förtjänar honom inte. Inte alls.

Och min söta bäbis förtjänar jag inte heller.

Och min stora, alldeles vuxna pojke har jag verkligen inte förtjänat. En eller två jular till, sedan lämnar han boet. Att man kan vara så lycklig och stolt och så ledsen och orolig på en och samma gång är lite konstigt. Men så är det. Det kommer att gå bra för honom. Och jag kommer att oroa mig. Ändå.

Det kommer att gå bra för bäbisen också.

Och för maken.

Men allra mest för mig, som har dem alla tre i mitt liv.

Inget mer kan jag egentligen önska mig.

Ja, det skulle vara den där scannern då.