Trötta fnurror

Vi är ovänner och det är så svårt att ta oss ur det. Vi är båda konflikträdda, båda övertygade om att vi blivit kränkta men båda han och jag tar samtidigt på sig själv en stor del av skulden. Vi grälar inte. Är bara ovanligt artiga och trevliga mot varandra och undviker att provocera. Han för att han tror att jag ska vilja skiljas, jag för att jag tror att jag ska explodera.

Outhärdligt.

Det är ju tröttheten, bristen på ork och resurser, såväl ekonomiska som fysiska och emotionella. Det tär, och ett tag nu måste äktenskapet få nöja sig med the bare necessities, åtminstone tänker jag att det måste vara så. Men han tolkar allt som att kärleken är över, att jag har tröttnat, att jag inte behöver honom längre.

Och jag orkar inte lägga en massa resurser på att försäkra honom om att jag älskar honom. Om jag ens orkade visa det hade jag ju gjort det. Och då hade allt varit bra.

Jag behöver bara få sova. Och att han inte ska göra det här svårare än det behöver vara.