Mellandagsrean var en stor besvikelse, eller kanske en liten om man ser till utbudet. När man för en gångs skull har pengar att spendera, och som inte kan användas till annat, så finns det inget att köpa.
Isn't it ironic.
Annandagen har annars varit ganska lik vilken annan dag som helst. Disk, tvätt, lite ärenden.
Stress som får håret att gråna under intensivtoningen och en mörk, djup depression som nafsar mig i hälarna. Och i knäna. Och i magen, ryggen och vilken minut som helst i strupen.
Sen dör jag kanske.
Jag skäms för att jag mår så dåligt när jag inte har någon som helst anledning att göra det. I dag är det tre år sedan 230 000 människor sveptes bort från vackra sandstränder av en stor våg som kom från ingenstans.
Vad är väl min existentiella ångest mot den graden av elände?
Alla som bara försvann. Barnen som simmar med Nemo. I morgon bitti ska en liten flicka som förlorade båda sina föräldrar sitta i tv-soffan och berätta om hur hon gått vidare med livet.
Jag vill aldrig, aldrig prövas på det viset. Snälla, låt mig slippa lära mig vad en människa kan överleva.
Jag räcker ju inte till som människa som det är. Tycker synd om mig själv trots att allt är mitt fel.
Om Clarence skulle ta med mig på en promenad runt i världen utan mig skulle allt vara sig likt.
Och vems fel är det då?
Jag måste bli bättre. Jag vet bara inte hur.
Get of the side lines, säger Dr Phil. Behave your way to success.
Men hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar