En liten halv dag för oss själva, bara jag och bäbisen och vi behöver det. Visst är det bra med storebröder och pappor men ibland bara stör de och vi är trötta nu, båda två.
Bara några få timmar att vila upp oss innan det blir helg, och alla är hemma igen.
Jag läste någonstans någon som vände sig mot ordet mammaledig. Jag är inte mammaledig, skrev hon, jag är mammaupptagen.
Och så är det verkligen. Att vara mammaledig är väl verkligen motsatsen till att vara ledig.
Och tro inte att jag klagar över det, nej, nej, det är fine by me om jag aldrig behövde göra något annat än gå här hemma och krama mysig bäbis hela dagarna.
Men ibland blir jag fly förbannad när folk verkar tro att jag bara ligger på soffan och käkar praliner hela dagarna. Hela tiden har jag tvätt i maskinen och disk i vasken och tusen andra saker som jag jobbar på i små etapper när bäbisen fattar att baby i ordet babysitter avser honom. Vart jag går bär jag på saker, rätar till, städar undan, torkar av. Aldrig någonsin kommer jag till den punkt där jag kan säga att jag är färdig, pusta ut och luta mig tillbaka.
Sisyfos och jag, det är nog egentligen bara vi två som vet hur det känns att aldrig ha gjort allt det man ska.
Och när det blir helg och maken är hemma och leker med bäbisen och jag inte behöver bära runt på honom hela tiden förväntas jag fira min nyfunna rörlighet med att skura toaletten och badrummet, byta i kattlådan, moppa alla golven och veckohandla mat. Bära ner saker till förrådet, bort till återvinningen eller vart som helst.
Det är kanske inte det jag har längtat efter hela veckan.
Och så undrar han varför jag är så sur hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar