Igen en tur på tiljorna och igen blir det fel då de missuppfattar allting och verkar fokusera sig på att reparera det enda som inte är trasigt och i processen förmodligen fördärva det.
Och jag vet inte om det är så eller om det är jag som har missförstått allting. Om det inte är mig det är fel på, trots allt.
Det brukar det ju vara.
Kanske är det bara så att jag fördärvar alltihop, att jag klamrar mig fast för hårt, att jag sätter mina egna behov före alla andras.
Att jag är ego, ego, ego.
Som vanligt.
Vi gråter oss till sömns, båda två. Men det är bara honom det är synd om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar