Babysim igen och bäbisen dök två gånger. Dykreflexen verkar intakt, för han hostade och frustade inte som alla de andra små när han kom upp igen. Så duktig man är när man är nyfödd.
Sedan glömmer man.
Efteråt ett möte med det förflutna på gatan utanför. En påminnelse om en tid som flytt. Som om jag behövde det. Som om jag kunde glömma.
Kanske jag gjorde. Kanske jag kunde.
Det är lättare än man tror att glömma de roliga stunderna. De där man var en del av något, när man gjorde något, skapade något, blev något. Någon.
Jag ska tillbaka dit någon dag. Hoppas jag.
Den som lever får se om jag skriver något mer någon gång.
Den som lever får skriva.
Kanske är det jag. Vem vet?
Jag har inte fått provresultaten ännu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar