Tunt blod

Jag tar mod till mig och ringer min farmor. För första gången i mitt liv skulle jag tro. Vi är inte så där himla tighta, om man säger så.

Hon tror en stund att jag är min halvsyster och blir förvånad att jag är i Sverige.

Om jag har turen att leva så länge som hon så är det vad som väntar mig. Både mor- och farmor har inte riktigt vetat vad som är vad de sista 10 åren av sitt liv.

Det som är oroväckande är att det vet jag redan inte.

Nu ska jag i alla fall åka och hälsa på henne, för första gången utan en förälder. För sista gången också, förmodligen. 94 och ett halvt och med minst en hjärtinfarkt är inte en ålder att göra upp alltför långsiktiga planer i.

Men jag har alltid trott att hon skulle överleva oss alla. Vi får väl se.