För mycket jag

Jag måste lära mig det där med ögonkontakt. Och det där med att vara i nuet. Jag tenderar att försvinna iväg i mina tankar när jag borde vara här och nu.

Och bäbisen behöver ögonkontakt. Annars blir han väl schizofren eller något.

Ögonkontakt har jag alltid haft svårt för. Men vara i nuet borde jag väl kunna bemästra om jag ger mig den på det. Just det här nuet borde inte vara så svårt att vara i, menar jag.

Just det här nuet har jag längtat efter.

Och det kan ge mig en så hisnande hopplös känsla när jag tänker på det. Att jag har ju bara det här året. Det är bara nu, nu.

Sedan är det över. Och aldrig mer får jag uppleva det här.

Och så blir jag så ledsen för att jag aldrig mer kommer att få sitta och amma en varm och gosig liten bäbis kl 4 på morgonen att jag sitter och gråter MEDAN jag ammar en varm och gosig bäbis kl 4 på morgonen.

Så dum är jag.

Jag vill inte vara så mycket jag att jag missar det här. För om jag känner mig själv rätt kommer jag att gräma ihjäl mig efteråt, att jag inte njöt mer av det här nuet medan det var.

Så mycket jag kommer jag nog tyvärr att vara.

Både nu och sedan.

Inte bara ego, ego, ego.

Tyvärr också jag, jag, jag.

Hopplöst.