På tiljorna igen

Jag fick inte någon enkel roll i kören av Les Mères Miserables, jag fick minsann ett solo och idag var vi på första kollationeringen, bäbisen och jag.

Det känns så allt igenom fördjävligt, men det är väl så här det måste vara.

Det är väl så här det är, kanske till och med.

Försiktigt, försiktigt, lyfter jag på ett hörn och kikar in på mörkret där innanför.

Så svart det är, så mörkt, så farligt, så otäckt.

So me.

På vägen hem går jag för långt igen och det gör ont.

Igen.

Men på vägen dit ser jag en muslimsk kvinna med special-handsfree till mobilen. Hon går omkring och pratar i telefon med mobilen halvt inkilad under slöjan.

Fy fasiken vad glad jag blir av sådant!

Synd att det inte räcker.