På bussen ner till stan delar vi barnvagnsutrymme med en ung kvinna som är på väg att lämna sin man. Eller, hon håller på att lämna honom. Hon är in the process of att lämna honom, där på bussen. Allt hon äger i två stora väskor och i tusen små handväskor som hänger kors och tvärs över handtagen på barnvagnen, där lilla Nadine, 9 månader, sover och inte anar att hon förmodligen sett sin far för sista gången.
Det som fastnar; brudklänningen som hänger över alla handväskorna på vagnens handtag och det att hon verkar ha fyllt den lilla korgen under vagnen med innehållet i skafferiet.
Jag ska skriva om det här någon gång. Om jag kommer ihåg det. Men det gör jag nog. Torrvarorna i nylonkorgen. Brudklänningen, skyddad av endast en tunn plastpåse, som hon var så rädd om, trots att den inte gett henne någon lycka. Det ska jag minnas.
Och aldrig, aldrig vill jag lämna min man.
Speciellt inte om jag måste ta bussen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar