Fullt upp

Ja, ibland blir det ju bara så hektiskt att man inte hinner med någonting, inte ens blogga hinner man och det är bra konstigt faktiskt för det enda jag har åstadkommit idag är tre maskiner tvätt och så har jag stickat en halv decimeter babyfilt och jag har varit uppe sedan 7 så jag vet faktiskt inte vad jag ska skylla på.

Jag brukar säga att jag inte tror på ursäkter. Det finns anledningar men inga ursäkter brukar jag säga och jag misstänker att folk tycker illa om mig när jag säger det, men det kan inte hjälpas. De tycker inte så mycket om mig annars heller, så vad spelar det för roll?

Det känns inte som om Skrutte är på väg, men det känns inte heller riktigt bra. Jag har huvudvärk, är darrig och illamående och jag tror nog mer på migrän- än på proppteorin just idag, men nu är det så dags och jag törs inte låta bli att ta medicinen jag fått utskriven. Jag är stel och obekväm i hela kroppen och vet inte riktigt var jag ska göra av mig. Jag vill inte titta på tv, jag vill inte läsa, jag vill inte vila, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting, jag vill bara må bättre än så här för det är inget kul att må dåligt.

Klockan 2 i natt när jag vaggade genom den mörka hallen mot toaletten insåg jag att om bara några få dagar (nätter) kanske jag går där precis likadant, vid precis samma tid, med Skrutte i famnen, på väg för att byta blöja och blotta tanken var alldeles överväldigande, jag satte händerna mot bröstet, försökte känna honom i famnen, men han var inte där.

Nio månader är ingen bra idé, jag tycker fortfarande att det inte är riktigt genomtänkt.

Det är dags nu.