BF +1

Jaha. Så har det börjat göra ont om värkarna då. Men inte tillräckligt för att man ska få något barn. Bara tillräckligt så man inte kan sova.

Alltid nåt.

Det är lite oroligt att gå och vänta på att det ska bli dags. Jag menar, hur ska jag kunna veta när det är dags, egentligen? Med min smärttröskel känns det i och för sig inte särskilt troligt att jag skulle gå kvar här hemma för länge. Min smärttröskel är helt klart handikappanpassad. Höjer sig omärkligt över omgivningarna. Orsakar inget som helst bump när man åker över den. Om vinden blåser från fel håll får jag blåmärken.

Ingen tuffing precis.

Mitt i natten läser jag andras bloggar, människor som jag känt någon gång, i ett tidigare liv, som skriver om sina nuvarande liv som inte innefattar mig. Det känns skönt att se hur de har det, att de finns, att det inte bara är som jag hittat på. Men vad synd att jag inte är en sådan som genast slänger iväg ett glatt cyber-hej när jag träffar på någon ur det förflutna. Att jag inte återupptar kontakten och reparerar brutna band.

Sitter någon och googlar mitt namn klockan tre på morgonen och undrar var det blivit av mig? Förmodligen inte.

Och det är ingens fel förutom mitt.