Real tid

Så många mediciner som ska tas på så många olika tider och jag törs inte missa med en minut för jag VILL INTE TILLBAKA DIT.

Aldrig mer.

Jag vet att jag behöver ta det lugnt, vila, samla krafterna, bygga blodkroppar, döda bakterier, men här ser ut som fan och jag kan inte låta bli att gå och plocka, tvätta, fixa, ställa i ordning. Alla månader av foglossningsförfall, med en vecka av ingen vuxen hemma som grädde på moset har gjort lägenheten till en sanitär o-lägenhet, och jag orkar inte, jag klarar inte av att göra så mycket nu, men jag kan inte heller leva i detta, kan inte slappna av.

Stämningen mellan mig och maken är spänd efter gårdagens härdsmälta som jag fick när jag insåg att han inte gjort något under alla dagar jag varit borta. Visst, han har varit hos mig och sonen2 på sjukhuset hela dagarna, men om det hade varit ombytta roller hade jag aldrig låtit honom komma hem till det här.

Dammråttor botar inte bakteriella infektioner, vad folk än säger.

Nu har jag i alla fall packat upp, börjat beta av tvätten, bloggat i kapp.

Mest av allt vill jag ta ett bad men det får jag inte på två månader. Jag sover i stället. Och gråter en skvätt.

För att jag är sjuk. Och om ingen annan tänker tycka synd om mig får jag väl göra det själv då.