Fredag den 28 september

Tredje dagen med massa mediciner och idag bara måste jag fråga hur lång tid det kommer ta, när jag kan få komma hem.

Inte idag är det enda svar jag kan få. CRP har gått ner från 179 till 107 säger de och jag tänker??? Alla dessa avsnitt av House, Cityakuten, Chicago Hope, St Elsewhere, Doktorn kan komma, och jävla Der Schwarzwaldklinik och till vilken nytta? Här talar jag inte språket.

Helst ska man ha under 12 säger sköterskan och jag ser framför mig dagar, veckor, månader i den här sängen, hur åren går och sonen2 får växa upp här på avdelningen.

Sonen1 har drivit vind för våg hela veckan, ingen har lagat mat till honom, ingen har tvättat hans kläder, sagt hej då när han gått till skolan om morgnarna. Det här är curlingmammans allra värsta straff, att tvingas se sitt bortskämda barn gå hungrig och skitig för att jag aldrig lärt honom att laga mat och ta hand om sin egen tvätt.

Maken ombeds göra en insats för den otäcka styvsonen och det blir uppenbart vilken icke-familj vi är.

Eftersom sköterskorna redan är så jobbiga spelar det väl ingen roll att jag gråter.