Idag

72-timmars koll på sjukhuset och allt är väl. Mitt blodvärde på 90 är ju helt ok så varför känns det då som att jag ska svimma hela tiden?

Det har i alla fall kommit mjölk och ibland lyckas jag lägga honom rätt till bröstet så han får lite i sig.

Men bara ibland.

Han får en födelsedagspresent från sin morfar, en jättefin filt, och jag blev inte färdig med min innan han kom och nu blir jag det väl aldrig.

Jag ammar massor, det går inte helt bra och jag har ont i brösten, ont i magen, ont i ryggen och förmodligen feber.

Dessutom tror jag att jag har åkt på en släng av post-traumatisk stress, jag har flashbacks till förlossningen och till BB, mardrömsscener med barnmorskor som sliter i mina bröst eller hänger sig på min mage, spelas upp igen och igen.

My own private 'Nam.

Men han är här. Han är så fin. Och om jag inte alls räcker till och kan ta hand om honom nu så är maken den allra bästa pappa man kan tänka sig och det är så vackert att se dem tillsammans, det värmer min uttorkade, anemiska själ.

Idag är det tisdag den 25 september och jag bloggar igen.

Läkandeprocessen kan börja.