+ en hel vecka

Och inte blidde det något i går heller. Nej. Det visste jag väl. Hade jag väl inte trott heller.

Fast hoppats, det hade jag.

En hel vecka till nästa kontroll och jag vet inte hur jag ska stå ut. Tristessen är massiv. Oron ständigt närvarande. Tröttheten tung bakom pannan.

Idag är i alla fall maken ledig och jag har fått färdtjänst till biblioteket och kunnat bunkra upp med lite böcker som kanske kan hjälpa mig överleva den kommande veckan. På vägen hem körde vi förbi postmacken och hämtade mitt stora brev som mycket riktigt visade sig vara världens största refuseringsbrev. Varför de skickar tillbaka eländet begriper jag inte, det är ju uppenbarligen inget att ha. Varför de bryr sig om att skriva ett brev där de bara skriver att de inte har tid att skriva ett brev är också ganska konstigt.

Lite feedback var det enda jag begärde. Bara en mening. En halv. En rejäl bisats hade varit ok.

Men närå. De har så mycket att göra.

De kunde väl åtminstone ha skrynklat till sidorna lite så det såg ut som att de hade läst det. Några frågetecken i marginalen, en ring efter en kaffekopp på sid 216.

Jag vet ju att det inte är en bra bok. Men det är inte världens sämsta. Och att få en smula beröm, typ att sid 68 är spännande eller den där karaktären är intressant eller att typsnittet är lättläst eller att mina marginaler är lagom breda, hade betytt så enormt mycket inför arbetet med bok nr 2 som förmodligen aldrig kommer att bli skriven om bok nr 1 bara försvinner in i dimman utan att ha satt något som helst spår i världen.

Utan att kanske ens ha blivit läst.

Nåja. Det här var ju bara det första. Jag har fortfarande 2 chanser kvar att få ett bra refuseringsbrev.