Ja! Smärta! I rätt ände! Kanske retas kroppen bara med mig, kanske är det nu det börjar. Hela natten har det i alla fall gjort mer och mer ont.
Jag skickade maken till jobbet i alla fall. Förhoppningsvis får jag anledning att kalla hem honom igen snart.
Om det bara kunde hända nu, vad skönt det hade varit.
Om det fick börja nu. Resten av mitt liv.
Pausknappen har varit intryckt länge nog nu.
Nu vill jag mer än bara vänta.
Men samtidigt är det samma typ av värkar som jag hade förra helgen, och de avtog ju och efterföljdes av nästan en hel vecka med ingenting alls.
Så jag ropar inte hej, på något vis.
Viskar på sin höjd.
Viskar Hej. Viskar Kom ut nu.
Det är dags.
Livet väntar.
På oss båda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar