Virtuellt asocial

Jag försöker vara som folk i den virtuella världen på ett diskussionsforum på ett internet i min närhet. Iklädd ett anonymt alias "går" jag omkring bland olika diskussionstrådar och lägger mig i lite här och lite där. Svarar på frågor, tipsar, delar med mig av personliga erfarenheter. Mina speciella expertområden: släktforskning och böcker. Men även graviditeter, torktumlare och skor kan jag minsann uttala mig om, om det kniper.

Det går så där.

Sandra leker inte så bra med de andra barnen, är en gammal sanning som lever än.

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, mer än jag är lite besserwisser, lite avståndstagande, lite taggig, ser ner på folk som inte är som jag och att jag saknar empati för människor som inte kan stava eller konstruera meningar.

Det är ett mysterium.

Eller också inte.

En sak jag har fått lära mig på detta forum är att även om man haft mycket förvärkar så känner man när de riktiga värkarna börjar. Du vet när det är på riktigt, skriver de, dessa förlossningsproffs med klippkort på BB. Dessa riktiga kvinnor.

Typ som jag "visste" det natten till förra söndagen då, när jag blev väckt av värkar och gick upp och började ta tiden. Eller som nu i natt när jag vaknade tjugo över två av att hela magen gjorde ont. Då "visste" jag också att det hade börjat. Och låg och tittade på klockradion i två timmar innan jag tvingades inse att det nog inte kommer fler värkar och att jag kunde somna om.

Om jag hade en bäbis för varje gång jag "visste" att förlossningen hade satt igång skulle jag behöva mer babykläder. Mer blöjor. Mer allt.

En Fin Röd Vagn till.

Här vets minsann ingenting. I know naaaathing! Skrutte kommer förmodligen att födas utan att jag märker det, utan att jag fattar någonting. Plupp, så ligger han där på golvet och skriker.

Och jag är ok med det, faktiskt. Här i övertidslimbo har vi inte längre några särskilda önskemål inför förlossningen.

Mer än att den händer någon gång.