Under kvällen och natten har jag fått 4 påsar blod till och två sorters antibiotika, den ena intravenöst. Jag hoppas att det ska räcka med det, att jag ska kunna åka hem senare i dag, men de bara fortsätter att komma med mer och mer mediciner, tar fler och fler blodprov.
Jag vågar inte fråga hur länge jag måste stanna.
Sonen1 ringer och låter så ynklig där han sitter ensam hemma och jag tänker på när min mamma blev sjuk och vi inte visste vad det var med henne, om hon skulle bli bra, och känner klumpen i hans mage precis som om den vore i min egen. Jag tröstar så gott det går men kan inte låta bli att gråta hysteriskt när jag lagt på luren.
En sköterska kommer in för att hämta något ur ett skåp och ser mina tårar och hon måste ha svallrat för de andra som sedan rapporterar vidare för sedan frågar alla sköterskor (två/skift, tre skift/dygn) om jag behöver tala med någon, i den där psykobabbliga tonen, och de talar om för mig gång på gång att det är helt normalt att gråta, det är inget fel med att gråta, det är rent av nyttigt att gråta, men jag önskar jag hade haft vett att gråta i smyg så jag hade sluppit alla dessa blickar.
Man känner sig ju ändå så himla liten när man ligger i en sjukhussäng. Alla ser ner på en, bokstavligt talat, hela tiden.
Jag har en dosa på sängkanten med knappar så jag kan hissa upp mig men jag kommer aldrig tillräckligt högt.
Aldrig tillräckligt högt så att de kan se mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar