Upploppet

Jag vill så gärna räkna ner nu, bara en vecka till beräknad förlossning, upplagt för ett 7, 6, 5, osv, bara en ynka liten vecka till, men det är ju inget man kan förlita sig på, det kanske blir tre veckor till och då kommer jag att rämna från kant till kant som ett troll i soluppgången, det är dags nu, jag är redo, kom igen, bäbis, come on baby, visst är du väl redo du med?

Fast i morse kom jag på att jag inte har något täcke till den lilla babysängen, förutom två tjocka duntäcken och de dör bäbisar av på 2000-talet så de kan jag ju inte använda. Har jag kunnat glömma något så grundläggande som ett täcke har jag förmodligen glömt massor av andra livsviktiga saker också och det känner väl Skrutte på sig så det är därför han spjärnar emot med armar och ben (minst fyra av varje om man ska gå efter antalet bucklor på min mage i vissa lägen).

Annars stegras förlossningsoron för varje dag som går och dessutom har hormonerna kommit i svängning igen och jag gråter en massa, tänker en massa och minns en massa och jag önskar att jag hade hela mitt liv framför mig just nu på en och samma gång, att jag kunde röra mig fritt mellan åldrarna och återuppleva, justera eller styra upp sådant som försvunnit, som runnit mig mellan fingrarna eller som jag släppt för att jag trodde det var över.

Jag saknar så mycket, ångrar så mycket och längtar tillbaka till så mycket att jag ibland inte vet hur jag ska kunna leva med det, men vad har man egentligen för alternativ?

Nu får jag en chans till på något som jag har saknat så mycket, en möjlighet att om inte återuppleva så i alla fall uppleva en gång till och visst kommer det att bli helt annorlunda den här gången, ingenting i mitt liv är sig likt, jag är mig inte lik, men jag hoppas att det ska bli bra och att jag ska fixa det här med mamma, pappa, barn.

Jag försöker förstå att det är en liten människa som knäar mig på insidan av magen så att det blir en bula mitt på skjortan men det är faktiskt alldeles obegripligt på något plan, trots alla böcker jag läst, trots alla ultraljud och tester och barnmorskekontroller. Hur den lilla människan ska ta sig ut därifrån kan jag inte heller förstå, jag menar jag vet ju hur det går till, jag har gjort det förut, men allvarligt talat, rent teoretiskt, rent objektivt, rent faktiskt i verkligheten går det ju inte att få ut en hel människa där inifrån den vägen, det begriper ju vem som helst.

Jag begriper i alla fall det.

Jag tror det är bäst att jag föder det här barnet snart, innan jag lyckas övertyga mig själv om projektets omöjlighet.

Det blir det ju inte direkt lättare av.