Söndagen den 23 september

Det slutar till sist men jag är nästan tom. Ingen färg på hud eller läppar, mina ögon är inte ens blodsprängda, som de alltid brukar vara. Jag ser död ut, fast ganska snygg ändå, in a Morticia Adams kind of way.

De kollar blodvärde och finner att det sjunkit från 142 till 88. Inte så bra. Jag får två påsar blod av någon annan. Sedan har jag blodvärde på 82. Inte heller så bra.

Det är tredje dagen utan sömn och jag börjar bli orolig för min mentala hälsa. Konstiga tankar, röster, resonemang dyker upp och försvinner i periferin av mitt medvetande. Om jag inte får sova snart blir jag tokig.

Jag måste hem. De säger att de missbedömt blodförlusten, inte en liter som de tidigare trott. Utan flera.

Flera liter. Jag vågar inte fråga. Men det känns som att det borde betyda mer än två.

Jag låtsas att jag mår bra och bestämmer att jag ska åka hem. Jag kommer ner i entrén, sedan får jag bädda en säng av min kofta till sonen2 och lägger honom där ifall jag skulle svimma innan maken kommer tillbaka.

Jag fattas en massa blod. Dubbla järntabletter och en massa vätska, allt jag kan få i mig, tills jag mår illa. Sedan en liter till.

Det är söndagen den 23 september och jag bloggar inte - jag dricker.