Dagen BF

I dag är dagen som jag har väntat på hela året. På det stora hela inte riktigt allt jag hade hoppats på. Halvtaskigt väder, inga pengar, inga kul mail i inkorgen, väldigt mycket Top Model på tv, inte tillräckligt med värkar för att jag ska få åka in.

Inte tillräckligt med Skruttar.

Jag tänker Två veckor till, Piece of cake, Det går fort, Tids nog kommer han ju ut, Det får ta den tid det tar och andra plattityder som inte tröstar ett endaste dugg och vältrar mig ur sängen och vaggar ut på toa för att kissa för sjuttonde gången i dag.

Allting står stilla, bara väntar på att Det ska hända. Inga planer blir gjorda, tiden bortom idag existerar inte och jag kan inte göra några planer för abstrakta tidpunkter som t ex november eller nästa sommar för det finns inte ens i min föreställningsvärld.

Jag vet ju inte hur det kommer att bli, vem jag kommer att vara, Efter. Om det någonsin blir något Efter.

Här i Fullgången-men-ej-förlöst-limbo kan man inte tänka så långt. Här finns bara här och nu och nästa värk som kanske kommer kännas mer än den förra.

Men det gör den inte.

Det sista som överger människan är hoppet säger de. Det stack för en vecka sedan.

Jag sitter här, hopplös.

Intet nytt under solen, alltså.

Förutom FP-ledaren. Han är ny, sedan i går. Jag har träffat honom. En gång sa han att jag var söt. Det har förmodligen inte någon större inrikespolitisk betydelse, men det är vad egocentriska jag kommer att tänka på när jag ser regeringen i fortsättningen. Att en av dem en gång tyckte att jag var söt.

En gång i tiden kanske jag var det. Det har i så fall gått över nu.

Inget varar för evigt. Förutom den här graviditeten.